Dubbelt så många manliga karaktärer i Disneys prinsessfilmer

Disney

Johan Nyh har i sin masteruppsats ”From Snow White to Frozen” bl.a. gjort en kartläggning av talfördelningen i några av Disneys tecknade storfilmer. I sina mätningar använde han sig av GenderTimer och han beskriver urvalet av filmer med ”alla Disneys prinsessfilmer, från Snövit till Frost”.

De 12 filmerna som ingått i mätningarna är:

  • Snövit och de sju dvärgarna, 1937 (Snow White and the Seven Dwarfs)
  • Askungen, 1950 (Cinderella)
  • Törnrosa, 1959 (Sleeping Beauty)
  • Den lilla sjöjungfrun, 1989 (The little Mermaid)
  • Skönheten och odjuret, 1991 (Beauty and the Beast)
  • Aladdin, 1992 (Aladdin)
  • Pocahontas, 1995 (Pocahontas)
  • Mulan, 1998 (Mulan)
  • Prinsessan och grodan, 2009 (The Princess and the frog)
  • Trassel, 2010 (Tangled)
  • Modig, 2012 (Brave)
  • Frost, 2013 (Frozen)

När vi slår samman de genomsnittliga taltiderna från alla 12 filmer ser vi att de representeras av 31,9 % kvinnliga karaktärer (ca 1/3). Men den genomsnittliga taltiden är 47,25% för kvinnliga röster. Det visar alltså att filmsamlingen domineras av manliga karaktärer men att de kvinnliga karaktärerna får mer taltid per individ.

Flera kvalitativa innehållsanalyser har funnit att de tidigare Disney filmerna innehåller mest stereotypa könsroller, att sedan mellanperioden uppvisade en förbättring och att de nyare filmernas könsrepresentationer starkast bryter mot gamla begränsande normer. Det var en av anledningarna till att studenten valde att göra dessa talmätningar, d.v.s. för att se om resultaten skulle gå i linje med de andra studierna.

Han beskriver själv att han förvånande nog fann att taltiderna inte var samstämmiga med de tidigare innehållsanalyserna. Exempelvis så indikerade taltidsmätningen att de äldsta filmerna hade de mest föredömliga könsrepresentationerna. Trots att mycket av detta tal kunde härledas till gamla och fula kvinnliga antagonister som, enligt flera akademiska analyser, fungerar som varnande exempel för vad som kan hända om en flicka avviker från ett passivt och underkastat leverne.

En av hans slutsatser är att taltider inte är ett mått som bär på hela sanningen, utan bör uttolkas tillsammans med andra variabler och som en del av ett större sammanhang. På ett aggregerat plan kan en jämn könsfördelning, exempelvis avseende taltid, ses som en hygienfaktor, men medvetenheten måste sträcka sig längre än till rena mätvärden.

Detta exemplifieras av GenderTimer. Störst förändrande effekt har GenderTimer i de grupper där de använder det mätresultatet som utgångspunkt för en diskussion om varför en grupp hörs mer än en annan, och hur samtalsklimatet behöver förändras för att fler ska komma till tals.

Resultaten nedan är inklippta från uppsatsen.

figur_6 figur_7 figur_9 figur_10

 

Bild: filmparadiset.se / sf.se